Happy fredag alla sköna bönor!
Det känns som att jag har åkt virvelvinden eller någon annan snurrig karusell på morgon… och neeej, jag var inte på julbord igår, istället har jag varit ute på gården och snurrat upp belysingen på utegranen. Men alltså VILKET prosjekt! först ska ljusslingan hittas, sen ska den trasslas ut, och sen ska man få upp den jämt och snyggt… och för mig, som är lite över snittet noga med centimetrar hit och dit så var det ingen lek kan jag säga. Så därför har jag snurrat några varv runt granen… ha, ha. Men nu är allt på plats och vi kör på den mindre granen jag hittade i år. Min kloka dotter tyckte allt annat var onödigt eftersom vi reser om 19 dagar och det har hon verkligen rätt i. Och bättre en liten gran än ingen alls… får jag tänka.
Och mitt i allt så upptäckte jag den hashtag som startats som heter #kalasföralla utifrån att en 4:a åring med funktionshinder inte blivit bjuden på ett kalas. Och jag blir så otroligt berörd då jag läser detta för det finns väl få saker som gör så ont i en mamma som när hennes barn inte blir bjuden…. Det är hemskt hur vuxna människor kan välja att exkludera (för det är ju oftast föräldrarnas val när barnen är små) och det här med att inte bli bjuden på kalas har ju inte bara med funktionshämmade barn att göra. Jag minns själv som igår när Johanna gick på dagis och en av tjejerna i hennes grupp fyllde år och bjöd in till kalas. Alla blev bjudna utom Johanna + en till (en av våra vänner). Först så tänkte jag att det blivit något fel?! att inbjudan måste ha kommit bort… ? Så – när jag mötte mamman till flickan som bjudit in i garderoben på dagis så frågar jag henne om det kanske blivit en miss? för Johanna har inte fått någon inbjudan? och då utgår jag s.j.ä.l.v.k.l.a.r.t. från att hon kommer att säga att det är precis det det har och att Johanna är bjuden! Men svaret blir: nej, inget har blivit fel! också ler hon mot mig.
Det ögonblicket sitter kvar hos mig, och jag och mamman till den andra flickan som inte heller blev bjuden pratar än idag om detta för det satte verkligen spår… Och där och då så bestämde jag mig för att jag a.l.d.r.i.g. någonsin ska utesluta någon till Johannas kalas. ALLA i gruppen (på dagis var det gruppindelningar) / klassen ska bli bjudna till oss! Oavsett om Johanna inte umgås / leker med vissa barn eller inte blir bjuden tillbaka. Ingen ska exkluderas för jag vill ALDRIG att någon ska behöva känna som jag och Johanna kände den där gången…
Så, sagt och gjort – vi har bjudit in alla tjejer i Johannas grupp / klass på varje kalas sedan den dagen (t.o.m. hon som inte bjöd Johanna den där gången…). Och nu, inför glow in the dark partyt, så pratade vi om saken för vi konstaterade att i.n.g.e.n. annan gör som oss. Alltså ingen annan bjuder alla tjejer i klassen längre. De flesta bjuder de de umgås med. Och det är helt OK nu då de går i 6:e klass och har blivit så stora men – både jag och Johanna känner ändå att vi bjuder alla för vi vill inte att någon ska gå runt med en dålig känsla när klasskompisarna pratar om ett kalas de ska på eller har varit på och man förstår att man inte var bjuden… Nej, vi vill att alla ska känna sig välkomna och jag är så obeskrivligt glad över att Johanna känner precis så hon också.
Så – jag ställer mig 110% bakom denna hashtag # och det känns underbart att sitta här med känslan av att vi aldrig någonsin exkluderat någon från ett enda kalas och jag är helt övertygad om att det gynnar Johanna i det långa loppet för barnen går ju tillsammans så länge, kanske helt från dagis till 9:e klass, och vem de leker med varierar över årens lopp. Så – bättre att inkludera än att exkludera för jag är helt övertygad om att man har igen det på sikt… ! 🙂
Finns det hjärterum, finns det stjärterum! här firar vi Johanna 8 år i Oslo. Stökig hall och allmänt kaos men vad spelar det för roll när man har roligt och ska fira sin dag!
När Johanna fyllde 9 år så bjöd vi in hela klassen, både tjejer & killar, eftersom den här festen även var Johannas “Hej då” fest innan vi flyttade till Sverige. Det slutade i ett totalt kaos… oh my… men – det är en helt annan sak… poängen är att vi bjöd alla 31.
10 år firades med alla tjejer från nya klassen uppe i Luleå + övriga vänner. Det var första kalaset i Sverige och då hade Johanna gått bra precis 1 år klassen.
11-års kalaset tillsammans med klasskompisar & vänner. Här hade en del nya vänner tillkommit och grannar som precis flyttat hit…
Johannas 12-års kalas med klasskompisar & vänner. Det var tyvärr många som inte kunde komma från klassen den här gången men alla var i alla fall bjudna. Sen hade även nya vänner kommit till…
Att det blir skillnad med kalasandet ju äldre våra barn blir är naturligt, och när de går på högstadiet & gymnasiet så är det nog inte lika självklart att bjuda alla tjejer i klassen men fram till dess så tycker jag att alla vi föräldrar har ett s.t.o.r.t. ansvar gällande att bidra till att ingen ska känna sig utanför när det bjuds in till kalas. Jag gör i alla fall allt jag kan för att alla runt omkring oss ska känna sig inkluderade för det känns bäst i hjärtat. Och det betyder att vi även bjuder de i klassen som aldrig bjudit Johanna… och t.o.m. barn som har föräldrar som inte vill att jag ska prata med deras barn (jo, de finns de också…) och det ska Johanna verkligen ha cred för, att hon fortsatt att bjuda in år efter år! Åhh jag hade kunnat malt på om denna ska hur länge som helst för jag blir så oerhört berörd men nu måste jag stoppa… annars blir det en uppsats. Ha, ha.
Nu önskar jag dig världens bästa fredag också tycker jag att de som lyft upp denna sak till ytan är värld en stor applåd och dagens ros! 🙂
Kramar & Kärlek!
Miss.G.
♥